Jag funderar precis om det är något fel på mig
som berörs inte lika mycket av det fruktansvärda som händer i
Norge
Självklart följer jag nyheterna och försöker förstå vad som
hänt. Jag förstår inte heller varför fokuset på massmördaren är så stort
Jag känner med de offren och anhöriga men där sätter jag mina gränser, känner
jag för jag anser vi inte får glömma bort de andra, riktigt drabbade i hela världen
Många barn dör ju varje dag
Jag har inte hunnit tänka eller deltagit på nån tystnadsminut för att hedra de offren
på grund av mitt jobb
Jag har inte laddat upp bilder på Facebook som hedrar dem.
Jag hedrar dem med hjärtat
Det räcker, känner jag
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar