Det är onekligen intressant att tillhöra en grupp döva som är i minoritet.
Alla verkar känna till alla på något sätt.
När jag var i Malmö för studiebesök och som ombud för min länsförening, lade jag märke att en del verkade känna igen mig. Det är så för alla andra döva och teckenspråkiga men ibland kan det kännas lite genant att försöka placera deras ansikten och fråga vart vi setts. Då får jag till svar att det har varit i sport/förening/festsammanhang.
Det mest intressanta var att det var en del som jag inte träffat nickade menande:- Ja, jag vet vem du är .
I söndags satt jag och åt frukost på hotellet och väntade på ett par som skulle komma
Jag smygkikade fascinerat på ett stort bord med äldre CODA damer ( vuxna, hörande barn till döva föräldrar) De hade samlats för ett årsmöte för CODA.
Jag tittade intresserat på hur de varvade mellan tal och teckenspråk till varandra.
Jag började då tänka på mina egna barn, om de skulle vara lika engagerade CODA som vuxna och kämpar för sina åldriga döva föräldrar, som kanske är en sinande grupp som fortfarande använder fullt teckenspråk. Kommer de fortfarande att kallas för CODA?
Under tiden när jag kikade på de häftiga damerna, såg jag ett par längst bort som satt och tittade nyfiket på alla döva och teckenspråkiga gäster.
En av dem bokstaverade mitt namn med ett uttryck som betydde: Det är hon..
Öh, tänkte jag.. vad coolt. Jag som inte vet vilka de är :-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar