Jag läste precis om tolkkvalitén i det senaste numret av Dövtidningen.
Det ämnet togs upp vid ett tolkforum i Lund för över en månad sedan.
Det ämnet är alltid hett för många tycker att kvalitén på tolkarna har försämrats.
Ingen vet riktigt vad det kan bero på.
Några intressanta händelser togs upp i tidningen, som händer oss väldigt ofta.
Som inte känns roligt och som är oerhört jobbigt.
En hade utvecklingssamtal med en lärare och märkte att barnet vägrade fortsätta vara med på samtalet eftersom det inte kände igen mamman genom tolken. Den känslan försvann när tolken kom med egna tyckanden. Jag kan tolka detta att den rätta känslan försvann genom översättningen.
En gjorde ett professionellt anförande på jobbet men märkte att omgivningen tittade nedvärderande på den döve. Tolken hade översatt så att nivån blev lägre än så.
Vad jag märker själv är att tolkarna har sämre metakommunikation dvs grammatik och känslor som finns i ansiktet. Det är oerhört viktigt med grammatik i ansiktet.
Jag noterar att mina döva vänner använder väldigt mycket av ansiktet när de tecknar..
De kanske använder lite av händerna men MYCKET av innehållet ligger i ansiktet.
Igår hade vi två tolkar med oss när vi träffade en på kommunen.
Jag märkte att en av dem var väldigt stel. Uttryckslös. Jag vet inte om de andra döva märkte det men jag upplevde att innehållet försvann mycket så jag fick anstränga mig extra för att förstå henne
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar