Det är svårt det där med människor som inte är som jag – normal. I Örebro kan jag och alla andra som uppfyller definitionen ”normal”, vilket betyder ungefär ”som alla andra”, möta många som avviker. En del av dessa avvikare bryter mönstret genom att tala ett annat språk.
Människan är en social varelse som lever och utvecklas genom att kommunicera med andra människor. Språket är vårt främsta medel. Saknar vi ett gemensamt språk blir det svårt att uttrycka sig och att förstå vad andra tänker. Vi som talar samma språk klumpar ihop ”dom andra” och skapar utifrån våra egna normer en bild av hur ”dom” är.
I Örebro finns många som talar hemliga språk, hemliga för oss normala alltså. Ett är teckenspråket. Vi som använder talet ser andra som med ständig ögonkontakt talar med händerna. Och vi förstår ingenting.
I boken ”Är du verkligen döv? Du ser ju så pigg ut” har en redaktion i Örebro samlat vittnesmål om kulturkrockar mellan döva och hörande. En sedelärande berättelse lyder så här: ” Min lillasyster hade sommarjobb som guide i en kyrka. Ibland hälsade jag på henne på rasterna. Då kom ofta en diakon fram och pratade med mig. En dag, när han frågat väldigt mycket om min dövhet, avslutade han med att djupsinnigt säga: Jag ska be för dig”.
Den döve är i den ”vanlige” diakonens världsbild ett samhällets olycksbarn som inte äger en av människan främsta tillgångar, ett fullvärdigt språk. Löftet om bön visar en analys som helt seglat vilse. Teckenspråket är just ett språk.
I Första Moseboken berättas att Gud straffade de högmodiga människorna i Babylon med språkförbistring. Oavsett den historiska sanningshalten kan vi konstatera att förbannelsen fått ett kraftfullt resultat.
På Språkrådets hemsida finns fakta. Forskarna räknar med 6 809 olika språk, med visst förbehåll för dubbelräkning. För enbart Europa pendlar uppskattningarna mellan 120 och över 200. Väldens mest populära språk i bokstavlig mening är mandarin. Svenskan ligger på en 94:e plats räknat i antal användare, mellan afrikanska moore och xhosa.
De teckenspråkigas berättelser om vardagen visar på hur avigt vi andra ofta beter oss, hur vi ryggar tillbaka och snabbt bildar oss uppfattningar som bygger på fördomar i stället för kunskap.
Många av historierna är dråpliga och avslöjar logiska tankevurpor hos vuxna svensktalande människor. Här finns bland andra myndigheten som skickar ut cd-skivor med information till döva. När mottagarna påpekade att ljud inte är lämpligt kom ett nytt utskick – i blindskrift.
Det är svårt att håll sig för skratt när betrodda medborgare inte tänker längre än näsan räcker. Humor är ett effektivt sätt att avslöja de vrångbilder som formar mångas verklighetsuppfattning. Minoriteter, som döva, kan ibland också dra fördel av vår vilsenhet, som den döva servitrisen som fick extra mycket dricks eftersom gästerna tyckte synd om henne.
I Sverige finns sju officiella språk, inklusive teckenspråket. Döva och hörselskadade tillhör alltså språkmässigt det svenska kollektivet. Men språkmångfalden sätter inte stopp där. I dag talas i Sverige mängder av andra för oss vanliga svenskar obegripliga språk. Till exempel arabiska, som ligger femma på världsspråkstoppen.
Tänk så mycket fördomar som skulle krossas om vi alla hade samma språk. Så länge paradiset inte infinner sig får vi söka andra vägar.
MARIA ELISSON
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar