Jag är lite störd.
I huvudet? Nej, i öronen.
Överallt i samhället är ljudet mycket viktigare än det visuella.
Det vet vi som inte hör.
Liksom när man kommunicerar med varandra fångas ljudet före
det visuella.
Vem har inte upplevt när vi pratar med någon som hör. De blir snabbt
distraherad av något plötsligt ljud. De förflyttar snabbt med blicken och riktar den åt ljudhållet.
Vi är vana.
Men jag störs lite grann av att ljudet ska ha sådan viktig betydelse.
Jag har alltid känt mig lite maktlös när jag inte hör och dessvärre INTE pratar.
Speciellt när jag vistas mycket bland hörande nu.
Jag har sett att mina kamrater eller arbetskamrater lyckas bättre bara för de hör lite och pratar.
Tillbaka till det mäktiga ljudet.
I den gamla skolan, då oralmetoden fortfarande utövades inom klassrummen.
Teckenspråk fanns då i början av min skolgång, men eleverna ansågs duktigare om de kunde svara läraren med tal.
Vi andra satt och kände oss tafatta. Vad sa den eleven nu?
Det mönstret upprepas lite när jag blivit äldre och sugen på krogrundor.
Jag hängde oftast med en hörselskadad kamrat.
Men det slutade alltid med att hon fick med sig killar hem.
Hon bara försvann.
Killarna såg bara henne. För hon pratade och kråmade sig så.
Jag kan bara säga att krogrundorna var ändå aldrig min stil så jag tröttnade snabbt.
När jag jobbade i Uppsala för två år sedan hyrde jag ett rum hos en dövförening.
Jag bodde på övervåningen och var granne med ett litet företag.
Vi utbytte bara lappar med varandra. Korta och viktiga meddelanden.
Nu hyr en hörselskadad kvinna det rummet.
Jag får veta att hon och den egenföretagaren kommer sååå bra överens med varandra. De skrattar och pratar mycket, sägs det.
Jag är lite störd.
I vintras hade jag praktik på ett behandlinghem.
Jag var ensam döv med en döv klient.
Ingen annan kunde teckenspråk
Vi fick inte precis det stöd som det behövdes.
Nu får jag höra att det behandlingshemmet behöver teckenspråkig
personal och i samma veva får jag veta att en frilanstolk och en hörselskadad kvinna eventuellt ska söka dit.
Min första tanke var så klart: De hör och pratar! Det är så mycket lättare för dem. Ljud är makt.
Jag är lite störd.. Kanske i huvudet nu..
Ja, jag borde kanske tänka mer : DEAF POWER! Och att det ska vara mer jävlaranamma i mig..
Men hur fan lätt är det egentligen?
6 kommentarer:
Bra att du säger ifrån tycker jag, stå på dig och våga söka jobben du tror du inet får. =) Fast telefonist kanske du aldrig blir förstås :P
Jag kan störas av ett ljud emellanåt, ex en dörr som glider upp eller nåt som bara låter o man kollar "vad var det" men bryr sig eg inte om..
Snygg blogg i övrigt! Kramen
Tack Råbban..:)
jaa livet kan vara orättvist suck.
Kram
Ja, det är inte rättvist och inte roligt. Men har du ansökt dit ändå? Prova ändå. Man vet aldrig..
Stor kram på dig..
Hmm det var en bra tanke ställning som du skriver om... Nog är det kämpigt för alla på olika sätt.... Sök ändå det jobbet för det skadar ju ändå inte! Kram
Det är bara spekulationer om det jobbet.. Fått veta det på omvägar via en kille..Arbetsgivaren har iaf inte hört av sig.
jag vet ju inte om det stämmer att de ska få döva klienter.. De har bara haft hörande länge..
Skicka en kommentar